De ämnen vi tillverkar ska brytas ner i naturen och bli till ofarliga ämnen. Om de inte gör det samlas de istället upp i mark, vatten och levande organismer. Ett ämne kan vara giftigt utan att vara miljöskadligt – det är när ämnena är stabila och bioaktiva som de blir farliga för naturen. Många naturliga gifter bryts snabbt ner till ofarliga ämnen. Det borde vara en självklarhet att kräva att nya ämnen som vi släpper ut ska brytas ner i naturen, ändå är det inte så.
Skadligheten kan bedömas genom att beakta: bryts ämnet ner till något ofarligt, hur sprids ämnet, är ämnet bioaktivt, och vilka koncentrationer som gör skada. Ämnen som inte bryts ner i naturen ska förbjudas eller snabbt fasas ut.
Skadliga
- TFA (trifluorättiksyra). Nedbrytningsprodukt från många bekämpningsmedel som fortfarande används. Ett sorts PFAS. Reproduktionsstörande enligt EU. Sprids i grundvattnet. Precis som andra PFAS-ämnen är TFA stabilt och bryts inte ner i naturen. Akut problem.
- PFAS (PFOS, PFOA med flera). Stabila klorerade, bromerade och fluorerade kolväten. Brandskyddsmedel och flamskyddsmedel som finns i textilier och är fett-, smuts- och vattenavvisande i många produkter. Bioaktiva och stabila. EU har beslutat om gränsvärden. Sverige ligger efter. Bör förbjudas eller åtminstone snabbt fasas ut – den nya lagstiftningen är otillräcklig.
- PCB. Stabilt och bioaktivt. Gör däggdjur sterila. Har använts i fogmassa och elektriska stationer. Förbjudet, men finns kvar – vanligt i gamla två- och treglasfönster och i fogar i hus från mitten av nittonhundratalet. Det finns strikta regler för hur saneringen ska gå till.
- DDT. Stabilt och bioaktivt insektmedel som gav tunna äggskal hos fåglar. Förbjudet.
- Tungmetaller (bly, kvicksilver, kadmium, silver). Grundämnen, bioaktiva särskilt när de reagerar med organiska kolväten – det händer när de kommer in i kroppen eller ut i naturen.
- Koldioxid och andra klimatpåverkande gaser (främst metan). Klimatpåverkande. Är i sig själva inte farliga. Akut problem.
- Ftalater (DEHP, DBP, BBP, DINP, DNOP och DIDP). Mjukgörare i plast med mera.
- Bisfenoler. Finns i vissa kvitton med mera. Bioaktiva, ofta stabila.
- Haloner och freoner (klorfluorkarboner). Finns i gamla kylskåp och gamla sprejburkar. Stabila ämnen som bryter ner ozonlagret.
- Dioxiner. Giftiga, stabila och bioaktiva. Bildas vid ofullständig förbränning av kemiska ämnen som till exempel PVC.
- Långlivade organiska föreningar (POPs). Stockholmskonventionen (FN, EU) reglerar vissa långlivade organiska föreningar.
- Vissa läkemedelsrester. Till exempel diklofenak (Voltaren), hormoner och vissa antibiotika. De som inte bryts ner i kroppen utan utsöndras som bioaktiva molekyler, ofta stabila och bioaktiva.
- Oktyl- och nonylfenol. Triclosan.
De flesta av dessa ämnen skulle kunna förbjudas omedelbart. Till exempel diklofenak (Voltaren).
Kemikalieinspektionen: Stockholmskonventionen – ämnen och genomförandeplan · Kemikalieinspektionen: PFAS
Ofta skadliga
Många av människans skapade organiska föreningar bryts snabbt ner, men de som inte bryts ner visar sig ofta vara bioaktiva och påverkar olika levande system.
- Klorerade, bromerade och fluorerade kolväten. Många icke-nedbrytbara ämnen, till exempel klopyralid, aminopyralid och pikloram.
- Mikroplaster. I naturen bryts plast inte ner – den finfördelas till mikroplaster och nanoplaster som påverkar naturen. Mycket tyder på att de har en större påverkan än vad vi fruktar. Eftersom de flesta plaster inte bryts ner i naturen bör de fasas ut. Största källorna till mikroplastutsläpp är kläder, bildäck, färg och fotbollsplaner. Nästan alla konstfibrer sönderdelas till mikroplaster, även de som tillverkats av trä eller annat växande – ett undantag är lyocell som bryts ner i naturen. Mikroplaster har hittats i människors blod, lungvävnad och testiklar, och finns numer överallt i naturen.
Försiktighetsprincipen innebär att vi ska fasa ut alla ämnen som inte bryts ner till ofarliga ämnen – därför borde plast avvecklas. I väntan på att det kan göras bör vi hindra plasten från att komma ut i naturen och ha avvecklingsplaner. Det går bra att bränna plast; om det är PVC (klorerade polymerer) måste förbränningen ske kontrollerat.
Identifiering och nya ämnen
Varje kemiskt ämne tilldelas ett unikt CAS-nummer. När ett ämne stoppas eller befaras vara farligt brukar kemiföretagen ta fram ett nytt ämne med samma funktion. Det nya ämnet får då ett nytt CAS-nummer.
Det är företagets ansvar att visa att det nya ämnet är ofarligt, framför allt ur hälsosynpunkt. De standardtester som genomförs är ganska bristfälliga, så det nya ämnet har ofta samma negativa påverkan på miljön. Försiktighetsprincipen har blivit ganska urvattnad.
Vems ansvar?
Vi ska inte acceptera att dessa ämnen släpps ut i naturen. Om det sker ska vi kräva avvecklingsplaner och planer för hur det utsläppta hanteras. Ansvaret delas av tillverkaren, lagstiftarna och konsumenterna – att ansvaret delas innebär inte att de kan skylla på varandra. Vi måste kräva nollutsläpp av dessa ämnen. Politikernas ansvar att stifta fungerande regler och lagar är stort. Ditt ansvar är att informera dina politiker. Kontroll och revision är nödvändig och ska vara transparent och tillgänglig.