Miljöhubb
← Tillbaka till startsidan

Denna sida har dubbla budskap. Det ena budskapet är att ilska är farligt. Det andra budskapet är att jag är arg rysligt arg.

Det är farligt när många människor blir riktigt arga. Ilskan kan vara befogad – kanske har de rätt i sak – men ilskan är ändå farlig. Vrede föder vrede, och när tillräckligt många slutar lyssna på varandra tar samtalet slut. Då blir det lättare att välja snabba, hårda lösningar framför de demokratiska.

Det finns anledning att vara rasande arg

Vi har tekniken. Vi har vetenskapen. Vi har vetat vad som krävs i över femtio år. Ändå står vi handfallna inför en skenande klimatkris och artutrotning. Det är en pågående global katastrof, och det beror på att våra bärande samhällsinstitutioner har abdikerat.

Det görs ingenting! I alla fall alldeles för lite

Våra system fungerar inte för att lösa långsiktiga existentiella hot. De är byggda för kortsiktig vinst och nästa valrörelse. Inte ens väljarna och deras politiker tar tillräckligt ansvar.

  • Politiken har misslyckats: Politiker tar monopol på utvecklingen men vägrar lyssna på forskningen. De skyddar rådande maktstrukturer i stället för att driva den nödvändiga omställningen.
  • Juridiken skyddar fel saker: Lagstiftningen prioriterar äganderätt och ekonomisk tillväxt framför planetens överlevnad. Naturen saknar lagliga rättigheter.
  • Finanssystemet göder krisen: Banker och investerare fortsätter att pumpa in kapital i fossilindustrin och miljöförstöring eftersom det kortsiktigt är mest lönsamt.
  • Religionerna tiger: De stora trossamfunden har misslyckats med att mobilisera mänskligheten till ett kollektivt moraliskt ansvar för skapelsen och planeten.
  • Människan sviker: Vi förmår inte lyfta blicken från vår egen bekvämlighet, och det kollektiva ansvaret lyser med sin frånvaro. Har vi de politiker vi förtjänar? Varför kräver vi inte mer av de vi röstar på?

Tillitskris och verkningslösa protester

Hur ska vi kunna känna tillit till ett samhälle där systemen konsekvent sviker naturen? När uppvärmning, artutrotning, krig och fattigdom normaliseras bryts det sociala kontraktet ner.

Traditionellt utvecklingsarbete – där man prövar sig fram, innoverar och låter teknik och vetenskap visa vägen – stoppas i dag av stelbenta och icke-fungerande politiska strukturer. Ett politiskt etablissemang som saknar visioner och misslyckas med att genomföra det allra nödvändigaste -klimat, PFAS och reservat.

Samtidigt har det demokratiska motståndet nått en återvändsgränd:

  • Tusentals demonstrerar: Människor tågar på gatorna, ler och vet att de har moraliskt rätt. Men effekten blir noll. De avgörande besluten tas ändå bakom stängda dörrar.
  • Civil olydnad biter inte: Det som förr kunde skaka om makten möts i dag av hårdare straff, likgiltighet eller medial avsky. Systemet har lärt sig att absorbera och ignorera protesten.

Välj naturens sida

Samhället är i dag ostyrt när det gäller naturens absoluta krav. Naturen förhandlar inte. Om vi ska överleva måste vi anpassa politiken efter planetens absoluta gränser.

Kommentar

Demokrati är inte perfekt, men den är ändå bättre än alla alternativ – även för naturen. Det är inte bara en åsikt, forskningen visar att demokratiska processer är bäst, eller minst dåliga - även för naturen. Våld är uteslutet: våld föder alltid mer våld och slår sönder det vi vill försvara. Det enda hållbara svaret är att tvinga demokratin att fungera, trots motstånd från de som tjänar på att den inte gör det.

Och det går faktiskt att vinna segrar. När världssamfundet har lyssnat på vetenskapen och agerat gemensamt har förändring skett: Montrealprotokollet från 1987 stoppade utsläppen av ozonförstörande ämnen och har räddat miljontals liv. FN:s klimatpanel har samlat världens forskare kring en gemensam bild av klimatkrisen. EU har fasat ut växthusgasen svavelhexafluorid, drivit på förbättrad vattenkvalitet genom ramdirektivet för vatten och infört utsläppshandel som trots allt har sänkt utsläppen inom industrin.

Problemet är inte att samarbete över gränser är omöjligt. Problemet är att det fungerar för sällan och för långsamt. EU och FN har visat vad som är möjligt när politikerna lyssnar på forskningen och agerar gemensamt. Nu måste vi kräva att de gör det igen – snabbare, skarpare och utan att låta fossilindustrin sätta agendan.